Jag har nu suttit och tänkt på hur jag ska kunna beskriva det jag känner med ord men jag har hittils inte kommit på något bra, med andra ord, jag har fått skrivkramp. Men jag ska bara försöka skriva det some kommer till mig och göra mitt bästa.

---

Det jag känner nu, och some jag kommer försöka beskriva för er, vill jag inte ha någon sympati för. Jag vill bara känna att jag har någon some lyssnar.

Oron some jag bara brukar känna för för det normala och små grejorna, har börjat att nästan ta över mitt liv.

Det finns överallt, hela tiden och jag håller nästan på att glömma hur jag ska hantera det eftersome jag har börjat att nästan trycka bort det från mig så fort jag känner det för jag är rädd att det ska ta över mig när det är precis det some det nästan har gjort.

Skolan har aldrig gjort mig rädd på något sätt det är bara nu some jag känner så mycket oro för gymnasievalet att det blir till rädsla.

Sen mina kompisar some jag älskar till döds; det känns så perfect att ha dem just nu att det känns some om det ska hända något och jag ska förlora dem.

En av mina kompisar kom i bråk igår, han blev slagen rejält och ligger nu på sjukhus. Bara tanken får mig att rysa. Han kommer att klara sig med blåmärken och förhoppningsvis inga brutna ben.

Sen så blir inget bättre med tanken av att jag känner att jag nästan blivit utseende beroende. Det är en hemsk känsla men jag kan inte hjäpla det...

Jag kan inte gå till skolan utan att jag vet att mitt ögonsmink är helt perfect, att håret ser bra ut och tröjan inte får mig att se bred ut.

Jag vet att det verkar some om det här är ett inlägg om mitt klagande men jag ville bara skriva av mig lite till någon some faktiskt kommer lyssna.